(Utdrag ur) ZINNY J. SAN TAR SATS MED ETT NYTT BAND (Backstage nr. 8, oktober 1990)

"Efter att ha bott i New York ett tag flyttade Zinny tillbaka till Sverige och Märsta. Där bodde han i några år tills han fick kontakt med grabbarna i Kingpin, som de hette då, och som senare blev Shotgun Messiah.

- De hade demotaper och "visade" mig. Jag tyckte att det var ovanligt starkt material. Jag ville inte göra någon mer halvmesyr så jag frågade dem om de var villiga att flytta, eftersom jag inte hade tänkt att stanna här. De var villiga att ge allt, så då gjorde vi först plattan för CMM. Bolaget ville att vi skulle göra 45 gig i folkparkerna och allt det där, men jag var väldigt trött på parkerna sedan Easy Action-tiden. Dessutom visste jag att den här grejen inte går hem i Sverige. Jag ville helt enkelt utomlands, men CMM var inte lika säkra på att det var hundra procent rätt grej. Då fick jag ta mina egna sparpengar plus min flickväns pengar för en Italien-resa och åka över och ordna ett kontrakt i USA. Hade kontakter där i och med att jag hade bott där, berättar Zinny.
- Jag fixade ett kontrakt och åkte sedan hem igen och tog med mig grabbarna över till USA.

Killarna flyttade över till Los Angeles i Juli/Augusti 1988, men därmed var långtifrån alla problem ur världen. Det började med att de fick problem med namnet Kingpin och blev tvungna att byta till Shotgun Messiah. Plattan skulle remixas men det tog lång tid innan de fick klart med arbetstillstånd. Först i februari 1989 kunde de börja att mixa om skivan. Under mellanperioden var de tvungna att leva under minst sagt knapra förhållanden.

När plattan väl släpptes så tog försäljningen fart och plattan gick in på Billboards Top 100. Allting såg mycket ljusare ut. De höll på att få åka som förband till Alice Cooper och Billy Idol, men den senare tog för lång tid på sig så Alice beslöt sig för att åka iväg själv, med ett mer publikdragande band i släptåg. I stället åkte Shotgun Messiah på en egen co-headline turné tillsammans med Pretty Boy Floyd. Halvvägs genom turnén bröt trummisen (Stixx) armen. Zinny berättar att det var då de riktiga problemen började:

- Vi fick lägga ner turnén och åka hem. Där började dispyterna. Vi hade lite duster om hur mycket vi skulle turnéra. Jag är en sån som har scenen i blodet och som vill turnéra jämt, och som tycker att det är det enda sättet att göra det på - i alla fall när det gäller hårdrock.
Är du Janet Jackson så kan du göra andra saker, för då finns det hela tiden disco-musik på klubbarna. Så småningom märkte vi att vi hade svårt att skriva låtar ihop. Allting hade kört fast helt - vi märkte att det inte fungerade. Vi umgicks över huvud taget inte privat.

Zinny funderar en stund och fortsätter sen:

- Jobb med bandet och spelningar gick förbannat bra - det var liksom en adrenalinshock. Allihop hade ett jävlaranamma när det gällde bandet men så fort det inte rörde sig om musik så fanns det inget gemensamt intresse någonstans.
Vi började tillsammans 1987 och jobbade bara med musiken. Hela tiden snackade vi musik, sov, åt och levde Shotgun Messiah. Bandet - skötebarnet - skulle bli så och så bra. När vi sedan började turnéra och fick mer tid över så märkte vi att vi inte kunde sätta oss ner och komma överens om vilken riktlinje vi skulle gå på. Det var väl mest Tim, Harry och jag som hade dispyter. Trummisen sa inte så mycket. Jag ville gå en seriösare väg när det gällde texterna och hålla det till hårdrock, medan de ville gå mer åt metall hållet. Jag är ju en gammal sjuttiotals-människa - när jag minns tidiga Sweet och Aerosmith, så är det första de kommer ihåg Judas Priest och Iron Maiden. Så det blir en viss skillnad. Vi var lite sura på varandra där ett tag. Att vi gick skilda vägar berodde i stort sett på personliga konflikter.

Känns det inte jobbigt nu när Shotgun Messiah är över för din del?

- Nej, faktiskt inte. Det som var synd, eftersom det gick såpass bra som det gjorde, var att ingen i bandet egentligen ville att det skulle bli en splittring. Vi hade kämpat ihop i flera år och gjort det här alldeles själva, utan hjälp från någon. Jag menar, vi har i alla fall sålt 450,000 ex av plattan och det gick väldigt bra i USA. Men det är ju så att det helt enkelt inte fungerade. På det sättet är det ju synd, men å andra sidan tycker jag att det är bra att både de och jag har en väldigt bra grund att stå på. Vi har byggt en bra grund där - alla i USA vet vilka vi är. Relativitys reklamkampanj gjorde att vi fanns i ögonen på varenda, stackars amerikan. Skivbolagen i USA är intresserade av det jag håller på med nu. Det är i stort sett klart att de vill ha det, säger en nöjd sångare.

När det gäller Shotgun Messiahs' framtid, kommer de att förändras?

- Jag vet att Tim och Harry kommer att fortsätta, men jag vet inte om Stixx kommer att vara trummis eller ej. Tim kommer att börja sjunga. Han skall bli sångaren. De har spelat in en låt, det vet jag, säger Zinny en aning ironiskt, innan han fortsätter.
Det har tagit dem sex månader att få ihop en låt. Jag är sån att jag vill att allting skall hända på en gång, medans de tar lång tid på sig. Sex månader på en låt, det tycker jag är fruktansvärt! En sak är i alla fall säker; de kommer att förändras en hel del. Harry's gitarrspel, som jag tycker är unikt - han är en underbar människa att spela med - kommer att kvarstå, men det mesta andra kommer att förändras.

Zinny vill inte svara på om Tim kan sjunga eller inte. Han rekommenderar istället alla som undrar att lyssna på verserna till "Shout It Out", för där är det Tim och Harry som står för sången, och avgöra själva.

av Lennart Larsson