|
Det blev en minnesvärd afton, tja, två stycken
faktiskt. För när Easy Action - Sveriges mesta glamband - beslöt
sig för att
återförenas räckte det inte med en gång. De började som de slutade
och slutade som de började...
Det där med "började som de slutade..." är
faktiskt ganska lätt att
förklara. Easy Actions första återföreningsgig
efter splittringen 1986 gick nämligen av stapeln med bandets
sista line-up: Tommy Nilsson, Kee Marcello, Fredrik Von Gerber, Chris
Linn och Nalle Påhlsson.
Det var ifrån denna sättning Kee försvann till Europe
och Easy Actions saga fick ett hastigt slut. Kee var ju på många
sätt motorn i bandet,
och utan honom fanns det ingen större vits med att fortsätta.
Det utbröt
omedelbart en ganska påtaglig bitterhet mellan Kee och de övriga
medlemmarna, som slutligen redde upp sig.
Och när Kee sprang ihop med Tommy Nilsson på Melody i Stockholm för
en tid sedan, och de fastnade i baren hela natten, föddes idén att
låta Easy Action återuppstå för en kväll.
Den gamla gruppen samlades, diskuterade och kom fram till att det var
en jättekul grej. Fast det var den sista sättningen som gjorde slag
i saken. Originalmedlemmarna Peo Thyrén och Zin-Zan blev inte tillfrågade.
Zin-Zan hade ju flyttat till Los Angeles med sitt Kingpin, så av just
den anledningen såg det lämpligast ut att återförenas med den sista
sättningen.
Samtliga medlemmar utom Chris Linn hade fortsatt sina karriärer i olika
band. Vad Kee Marcello och Tommy Nilsson sysslat med behöver vi väl
knappast gå in på.
Fredrik Von Gerber dunkar trummor i Bam Bam Boys och Nalle är en alltid
lika eftertraktad studio- och turné-basist. Dessutom har han sitt eget
projekt Do In It. Och Chris? Ja, han kör taxi.
FULLSATT MELODY
Men denna kväll var det ingen som tänkte på sånt.
Det var Easy Action som gällde, och de öppnade inför
ett fullsatt Melody.
Kee, eller "Hilding" som han presenterades som, och Tommy
var givetvis de självklara blickpunkterna. I låtar som "Teachers
Do It With Class",
"Eye For An Eyes" och "In The Middle Of Nowhere" från
sista LP:n 'That Makes One' från 1986 visade de att Easy Actions
kapacitet som låtskrivare mot slutet var lysande.
Vidare i setet gav de "Addicted To Love", Robert Palmers hit som Tommy
älskar, och en rivig version av Led Zeppelins "Rock 'n' Roll".
Och allt lät förbluffande bra. Och alla svettades floder, inte minst
Tommy.
– Nu vet jag varför jag inte sjunger så här hård rock längre, flämtade
han mellan två nummer.
Allra roligast var dock mellansnacket från Kee. Han namngav och pekade
ut en nöjesjournalist från en av våra två stora kvällstidningar som
"världens förmodligen sämsta journalist".
KULTSTATUS
– Och vi hade tänkt hjälpa honom att hitta en ny karriär,
fortsatte Marcello. Vi tycker att han skulle passa bättre som t ex refug,
dörrpost, lägereld eller...hink!
|
Vansinnigt
roligt för alla utom möjligen den stackars journalisten,
som säkert undrade vad han skrivit för smörja om
Europe, Easy
Action eller Tommy för att utsättas för denna jättesågning.
Nå,
Tommy var i fin form han med. Inför en låt där
Nalle
svarade för leadsången passade han på att ge en rejäl känga åt ännu
en nöjesjournalist som skrivit att han mår illa när han hör
Tommys röst:
– Så nu kan han ta en paus mellan kräkningarna, log han.
Och showen fortsatte, och för de hundratals rockdiggare som samlats framför
scenen kunde de gott fått fortsätta hela natten. Så bra var
det.
Det var det tydligen fler som tyckte, för bara några veckor senare
stod Easy Action ännu en gång på Melodys scen. fast då var
Tommy och Nalle borta och ersatta av just Zin-Zan och Peo Thyrén och Jörgen
Ingeström på keyboards. Originalet!
Idén kom när Peo stötte på Zin-Zan som var i Stockholm
på besök och de började snacka om Easy Actions gig veckan innan.
De var båda överens att det inte var det äkta och sanna Easy
Action som lirat. Till det krävdes originalmedlemmarna och en rejäl
dos glamrock. Så de frågade killarna om de ville ställa upp
igen, och alla tackade ja.
Hela idén verkade så bra att någon kom på tanken att
spela in hela giget och släppa det som en live-LP. Easy Action har ju på vissa
håll i världen nått kultstatus och recensionerna har varit fina
för de plattor som nu äntligen släppts ute i Europa.
CBS tände direkt. Sagt och gjort. "The Last Night of the Glam Gods" var
verklighet.
Och nu gällde det att ge järnet. Kee knallade in på scenen i
lappade byxor, skinnpaj, läderkeps och svart ögonlapp och Zin-Zan hade
så mycket spray i håret att ozonlagret säkert tunnades ut ytterligare.
Men vad gjorde det? De drog igång hänsynslöst och matade oss
med godbitar som "Round, Round, Round", "Rock On Rockers", "End
Of The Line" och "Number One".
Före outgivna "Sweet Sangria" drog Zin-Zan upp en jättelik
magnumrevolver och lekte självmordskandidat. Och värre skulle det bli.
Mot slutet, i "Mental Dance", gick Kee amok med en motorsåg på instrumenten.
Sågspånen yrde, och det var knappt att någon kunde hålla
sig för skratt. Det var rockcirkus i kvadrat, och hade det inte varit för
Fredriks mycket bestämda "Nej!", hade Kee säkert sågat
sönder trummorna också. Några högtalare blev kaffeved.
Och originalgitarristen Danny Wilde kom upp och jammade på "We Go
Rocking", en låt som givetvis tillägnades Poison.
Ni kanske minns att de stal den.
Och lika bra var väl det, för någon måste väl ändå föra
vidare det arv Easy Action lämnade när allt var över, när
röken låg tät och ölflaskorna var tomma.
Fast det stämmer ju som Zin-Zan sa:
– Fan, så här högt skrek ni aldrig förr, när
vi fanns på riktigt...
Anders Tegner |