Grand Slam med forne Shotgun Messiah-sångaren Zinny J. Zan har nu gjort avstamp inför en förväntad USA-lansering med sju spelningar runt omkring i Sverige. Och om det var tänkt som en prövning och att spela ihop bandet innan trippen över till Los Angeles för eventuellt skivkontrakt, så gav giget på Malmös hårdrockställe Rat Club viss mersmak.

TREVANDE

Detta trots att nypremiären för Rat Club begicks på en av de kvavaste, klibbigaste helgerna på länge, och trots en lite trevande inledning via en förvirrande modeparad där en hop mannekänger rantade in och ut på scen (att döma av strödda kommentarer, var det inte bara undertecknad som missade poängen med det hela).

Bandet – fyra man starkt och med helt rätta rock-sättningen trummor, bas och högljudd gitarr bakom sångaren Zan – var inte alls övertygande i inledningen av konserten; möjligen med visst ljud-trubbel som störningsmoment. Men det tog sig rejält under senare halvan, där sångaren tycktes hitta rätt växel och gav kraft och drag åt låtarna i ett mastigt mellanregister, och dessutom sparade på poserna till förmån för rösten och helheten.

USA I SIKTE

Skövde-födde Zan, som de senaste åren parkerat sig i rock-staden Los Angeles, träffade bröderna Martin och Fredrik Thomander från Varberg under deras gemensamma vistelse däröver, och bestämde sig för att resa hem och få lite perspektiv på tillvaron. detta resulterade i Grand Slam som samman med trummisen Jake Samuel blev ett nytt band på svenska hårdrock-scenen.

DETALJER

Och som sagt; de siktar på USA, och borde platsa väl i konkurrensen – om de bara blir än mer samkörda. För mellan Martin Thomanders bas och gitarristen Fredrik Thomander tycktes det glappa emellanåt, vilket visserligen aldrig ens närmade sig nån katastrof men det är små detaljer värda att fixa till. Posering och trix med basen bak ryggen är helt okej, men tonerna ska sitta som gjutna.

PETITESSER

Med det är petitesser i sammanhanget. Trummisen Samuel var imponerande tajt och hårtslående och höll ihop allt med självklar tyngd, vilket gav gitarristen bra uppbackning som togs väl tillvara – så rent musikaliskt finns inga svagheter. Möjligen är vissa delar av låtmaterialet väl monotona och lite fattiga på nödvändiga "hakar" eller slagfärdiga refränger, men det tog sig efter hand och de Thin Lizzy-influenser som anades förvaltades synnerligen väl.

Lennart Nygren